Detta var värdens bästa berner, undrar ni varför, jo hon var ju min. Detta är Prilyckans Mysiga Judith, som för länge sedan är borta, och som springer på dom gröna ängarna, med mina andra fyrfota vänner. Den här Judith stod för varje bokstav i sitt namn, hon var bara så mysig, det var en stor tik vägde 56kg när hon var i sina glans dagar, tjock nej hon var kraftig som en hane. Hon fick en kull med 4 valpar, hon hade ju sina fel och brister hon som alla andra, hon var lite trång i bakstället, och hade väl behövt ett kraftigare huvud. Men här kan man prata om inre skönhet, hon var så snäll och så stabil så det var en fröjd att äga denna hund, men så var hon också ett busfrö mellan varven. Jag kallade henne ibland för en skithund, för var det något som var äckligt så tyckte hon att det var hennes så det kan man äta upp. Så för det mästa när hon skulle gå in så kom hon så fint ända till grinden då vädrade hon och vände om, ligger det inte en s--t där, då stängde hon av höraparaten och stack iväg, jag gapade och stampade i marken och var arg, då kom hon tillbaka och viftade på svansen och blängde under lugg. Så tittade hon på mig och hela hennes kroppspråk sa, visst älskar du mig, visst är jag din bästa hund, hon visste redan svaret, och jag visste att hon tänkte det var bra det, för jag tänker äta s--t i morgon igen, ja det var min Mysiga Judith som jag saknar så mycke, jag kan fortfarande höra hennes steg, fast det är så länge sedan